-

Sådär så det skär i bröstet.

Har ont i nacken och axlarna. Kanske borde sluta sova med 8 kuddar och växla ned till tre. Idag ska jag köpa laddare till mobilen, träna, städa och läsa mer ur böckerna jag lånade av Paulina. Sedan ska jag fundera på livet och vara frustrerad. Det är jag världsbäst på.

Jag är så jävla nervös att jag inte kan stå på benen. Minsta tanke får benen att vacklas lite extra, ett flertal gånger än vad som är nödvändigt. Har en klump i magen som skapar ett kaosartad bana i mitt huvudet. Kan knappt koncentera mig på livet, utan att ständigt snegla mot brevlådan. Fyfan, det här är fan värre än när jag skulle ta körkort. Visserligen att jag var nervös då, men nu är det inte en klass med det. Jag är nervös så det är obefintligt för närmaste levande själ att förstå. Och jo, benen viker sig faktiskt.

Ni skulle sett mig igår när jag skulle gå ned för trapporna för att träna. Då vek sig benen och jag föll lite snyggt i trappan. Som tur var fanns det ingen i närheten som kunde se mina nervösa ben. Seriöst, vadfan är det här? Ben som viker sig och en par tusen fjärilar i magen - jag kan knappt sova och drömmer drömmar om att jag glömt skicka in ansökan. Jag är så nervös att snart börjar väl världen tro att jag är galen. Nästintill åtminstone.  

För att sammanfatta mig nu är jag alltså en nervös hyperspeedad med höga adrenalinvärden, 21-åring vars dröm är påväg att gå i uppfyllelse. Ja, det är helt sjukt. Jag fattar nog inte det där heller egentligen. Det är ganska så sjukt att jag faktiskt håller på att lyckas - att det håller på att gå vägen. Det är nervöst, spännande och jävligt roligt. Och jag är så himla glad, så lycklig, så fantastiskt jävla underbart. Tror jag knappt kan förklara för någon hur det känns inombords. Det känns så jävla bra - så oförstående jävla bra.
Helt fantastiskt.

Nästa vecka får jag svar.
Helt sjukt.

Jag har haft en fullspäckad helg. Aktiviteter från lördag till igår. Fullt ös, fram och tillbaka, upp, över, under, nedåt, höger, vänster. Vara där, i nästa sekund här, för att två sekunder vara någon helt annanstans.

Lyssnar på Melissa Horn, hör röster av fest utanför. Kontrasten är hårfin. Valborg står utanför dörren och knackar på, men jag känner att sängen är bekvämare. Har räknat fel en vecka och helt plötsligt blev nervositeten om än större. Längtar ibland hem, försvinner ibland i någon tanke som tvivlar inför hösten. Har ben som är som bly efter dagar av alldeles för lång vila. Har ett rent rum med en hög med disk och en tvätthög med alldeles för mycket tvätt i. Konstaterar att det snart är sommar och att jag egentligen borde sova. Fastän natten skrämmer mig ibland, är det ändå ganska fint att vara jag och sitta uppe och lyssna på ljudet av röster. Och även fast vissa dagar är mindre bra, så vet jag, att mina glansdagar just har börjat.

Jag väntar på svar. Det är en evighet, men de säger att det kommer snart och att vi som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Jag antar att det är ett relevant svar, men ack så ogenomskinligt och dystert det kan verka. Förhoppningsvis så är det ett bra svar som trillar ned i brevlådan. Är det lagt åt andra hållet, så får jag göra upp med det sen. Just nu lever jag på en förhoppning, på tron och på envisheten att det går som jag vill.

10:an har bestämt sig för att ha fest. Verkligen fest med dunder och brak. Lägg på lite falsksång på det och flaskor som krossas så har vi toppen av en renlig studentfest. Kanske lite gnabb och tjafs också, en som gråter och någon som försvinner. Skandalomsusad kan tyckas, men jag är van. Jag är så in i helvete van. Men det är en okej vana.

Jag har mjölksyra i benen. Nej, jag fick mjölksyra när jag var ute och sprang fartlek/baklängesintervaller. Jag fattar inte. Jag är inte trött, men benen lever något annat liv. "Åhja, nu ska vi minsann pressa. Nej, det tänker jag då inte alls. Men om jag producerar mjölksyra, då orkar Amanda inte springa. En genial plan!"