vi kan väl vänta tills imorgon
Nyvaken...Nej, jag är inte särskilt förtjust i att vara nyvaken klockan 12 en söndag. Men jag kom hem halv fyra imorse efter en fantastisk kväll hos Jonathan och Sara tillsammans med Paulina. Vi skrattade, spelade spel, pratade och hade det riktigt trevligt! Att jag sedan inte lyckas vinna i någon av spelomgångarna är en förtegen historia som vi ska vara tysta om.
Just nu äter jag frukost och tittar på skidorna. Om en liten stund ska jag göra mig iordning och ta mig till fyrishov. Ska simma och försöka fixa med mitt simintyg, taggataggatagga! Nu måste jag fan ta tag i det där, kan inte skjuta på det längre. Dessutom, förut har alltid min osäkerhet hindrat mig från att göra vissa specifika saker. Det är slut med det nu. Nu ska jag inte bara drömma, jag ska göra verklighet av drömmen.
Välkommen envisheten, träd i kraft.
Välkommen envisheten, träd i kraft.
Vilket tal.
Photoshop
Fördriver min tid med att leka i Photoshop.
Funnybunny!
Funnybunny!
Ikväll ska jag ned en våning och ha spelkväll med mina fina vänner. Bra lördag! :)
Världens finaste ord
Jag tror du kommer att bli en bra polis.
Enkla ord. Fina ord. Världens bästa ord.
För mig.
För mig.
Jag sitter just nu och äter frukost. Jag vet, patetiskt inte sant? Jag som hade planerat att göra det här och det där idag, men när jag vaknade klockan 9 imorse, kändes huvudet och kroppen som bly, så jag somnade om. Mår bättre nu när jag har fått i mig lite käk. Så planerna idag är att;
1) Gå ut och gå en långpromenad
2) Städa
3) Handla
4) Plugga
5)Myskväll
Jag tror jag borde göra en omprioritering nånstans vid punkt 2-4. Pluggandet borde kanske prioriteras före, men jag måste göra allt det där andra också. Det är en handling jag medvetet väljer, sen om det blir som jag prioriterat och tänkt, det är en annan femma. Nu ska jag fortsätta äta frukost!
Saknar er därhemma!
Uppdatering om läget
Det börjar bli bättre nu. Åtminstone så går det inte åt det sämre hållet. Det känns inte lika mycket längre, det är inte lika jobbigt att gå upp, tårarna blir allt mindre och ledsamheten börjar sakta urarta sig. Jag växlar inte mellan att vara arg och ledsen lika ofta och känslan börjar försvinna. Jag vet att minnena alltid kommer finnas kvar. Jag kommer alltid minnas, varje ord, varje känsla, varje rörelse. Det är sådant som har bitit på mig, som av ren automatik kommer stanna kvar. Men jag har även lärt mig någonting av det, så jag antar väl att det har varit på både gott och ont.
Jag gör andra saker. Engagerar mig i nationen, träffar nya vänner och satsar järnet för att komma in på Polis. Jag har inte tid med att lägga fokus på någon som behandlade mig illa. Det kändes, jag har mått riktigt jävla dåligt över det, men någon gång får det vara slut. Nånstans får det räcka.
Så, jag vänder blad.
Tomma nya vita blad. Jag skulle kunna sudda ut det, riva ut sidan och kasta undan den. Nej, jag vill ha allting kvar i min bok. Saker som visar att livet inte alla gånger är en dans på rosor. Det är en dans med svåra steg också. Och eftersom jag är urusel på att dansa, kan vi gissa hur den dansen går. Jag vill kunna blicka tillbaka och se på det ur andra perspektiv än vad jag gör nu. Det är ett relevant svar, men för mig är det något helt annat.
Och fastän jag aldrig fick säga allt det jag ville ha sagt, så är jag redo att börja skriva på nytt. Om nya händelser, erfarenheter och tankar. Jag måste själv skriva i min bok, för ingen annan kommer göra det åt mig. Boken kommer aldrig bli perfekt, men det kommer vara min bok.
Det är min bok.
Så jag säger välkommen hem, mitt älskade hjärta.
Och, välkommen tillbaka Amanda.
Du klarade det.
Tagga
Kika på filmen, tänk er mig och le.
Jag längtar.
Åhh, jag vill, jag vill, jag vill!
JAG SKA!
Dom tomma stegen
Den här bilden är Amanda. Det är såhär jag är, såhär jag ser ut.
Jag som drömmer och tränar inför polis.
Jag som älskar att löpträna.
Jag som älskar att prestera och att lyckas.
Jag som älskar att vinna.
Jag är inte nöjd med mig själv alla gånger, men jag försöker. Tro fan att jag försöker. Jag har brottats med mycket i mina unga dagar. Saker som inte folk förstår, för det är så långt bort ifrån deras verklighet. Den nuddar aldrig där. Jag har lärt mig så mycket av att brottas med allt det där. Om mig själv, vad jag kan och hur jävla stark jag egentligen är. Allting annat är en bagatell om man tänker efter riktigt noga.
För några sekunder sedan kan jag glömma av allt det där. Vem jag är och vem jag blivit. Ibland kan jag känna mig sådär ensam och liten - men såhär på senare dagar kan jag påminna mig själv om att ensam, det är det sista jag är. Jag har en familj som älskar mig för precis den jag är. Jag har en släkt som betyder lite mer än vad ord kan beskriva. Jag har världens bästa granne som har ställt upp för mig otagliga gånger. Och världens finaste vänner som alltid gör mig glad. Till er vill jag bara säga: Tack! För att ni gör mig till den jag är.
Vare sig jag är världens bästa människa eller inte, så kommer jag alltid att förbli Amanda. Man kan älska mig likväl som man kan hata mig. Det är bara att välja och vraka - världen är ändå tillräckligt stor. Och vad som än händer, så kommer jag alltid förbli den jag är. Jag är Amanda, ändå ut i fingerspetsarna. Från början till slut. Det spelar ingen roll, det är såhär jag är. Jag föddes som Amanda, jag kommer dö som Amanda. Jag kommer aldrig sluta kämpa för det jag tro på. Jag kommer slita, svettas och kämpas till jag lyckas. Tills jag kommer dit jag vill. Tills jag når min dröm.
Jag är Amanda.
Svårare än så är det inte.
Airplanes
Har nyligen kommit hem från skolan. Har ett stökigt rum som jag nu tänkte ta tag i det, därefter vankas långdusch, kvällsmat och allmänt chillkväll. Imorgon är jag ledig och då ska jag till fyris och fixa ett simintyg!
Prioriteringar
Imorgon ska jag till stan och köpa en pulsklocka.
Jag tror det kallas prioriteringar.
Tidspriotering.
Hurts
Jag vet att jag inte har skrivit på några dagar.
Men jag sitter på min kammare och funderar på livets stora frågor.
Eller åtminstone, så funderar jag.
Förövrigt kommer jag inte fram till något vettigt.
Ska försöka springa bort allting istället.
Ni får istället en bild då jag var glad och lekte med systemkameran.
Håll glöden uppe, vi hörs när jag är på fötter igen.
Livet är uppenbart
När hjärtat brister.
När mitt hjärta brast.
När mitt hjärta brast.
Och just nu, just nu vill jag ha ett nytt hjärta.
Ett rött hjärta, som starkt pumpar och slå.
För mig.
För mig.
Jag måste acceptera att det inte alltid kan bli som man vill, som man har tänkt. Att det inte spelar någon roll hur mycket jag än bryr mig, så förändrar det inget. Att oavsett om jag ger allt jag har och lite - så sitsen likadan. Det gör ont att känna, men jag måste för att få det ut ur mig. Jag kan inte svälja allting, inte den här gången. Så jag behöver få vara ledsen, jag behöver få vara arg. Jag vill inte låtsas när jag inte mår bra, när jag inte orkar Och den här gången orkar jag inte. Allting har tagit slut och jag kippar efter en bergskant, något att hålla fast vid, så att jag inte tappar greppet helt. Så att jag inte tappar greppet om mig själv.
Jag måste få skrika ut hur ont det gör, hur allting går i bitar - och veta att det är okej. Det är okej att känna. Den här gången är det okej. Det har alltid varit okej. Jag har bara inte tillåtit mig själv att vara okej med det.
Nånstans finns det nya vägar, nya horisonter. Jag måste bara kravla mig upp för kanten, hitta balansen och vända ryggen åt. Och sedan lära mig att gå. Gå därifrån och hitta rätt stig för mig. Det som är bra för mig. Det som kommer få mig andas, skratta och leva igen. Det som får mig att vara Amanda.
Så tills dess, så tänker jag inte skriva på ett tag här. Det handlar om en viss respekt mot mig själv och mitt skadade hjärta som långsamt läker. Det kommer ta sin tid - och jag måste låta det ta sin tid - med all rätt.
Men jag kommer tillbaka.
Peter Pan
Systemkameran tar ganska så bra bilder. För er som undrar.
Get it right
Så kommer allting över mig. Allting jag slog bort, allting jag borde ha känt, allting jag kände, allting jag inte kände. Du kommer förbi, som en idiot stannar jag kvar, för jag tänker, om jag gör såhär, så kanske det blir bättre. Du stannar kvar, river upp, klöser upp alla murar, alla väggar inombords. Det svider och bränns, men kommer aldrig synas utåt. Den här staden är för liten för ett skadat hjärta som mitt. Så länge jag håller kvar, så gör det inte ont. Då känns det inte. Men det gör det. Det är bara det att jag försöker förneka det, försöker hålla mig svävande, slippa känna. Om jag hade svårt att släppa in någon nära förut, så lär jag ha ännu svårare med det nu. Aldrig aldrig aldrig igen ekar det i huvudet. Aldrig ge hela hjärtat rakt ut.
Nej, det känns. Det känns som fan.
Somebody that I used to know
DEN HÄR VIDEON VISAR HUR MYCKET JAG HAR KVAR ATT LÄRA MIG.
Både sångmässigt och gitarrmässigt.
Jag blir helt plötsligt äckligt dålig.
Tror jag håller mig till min älskade löpning
& drömmen om polis.
& drömmen om polis.
Att duga
Du blir bra om andra säger att du är det.
Du blir bättre om du inser det själv.¨
Du blir bäst när du inte behöver lyssna på någon annan.
Ingenting är som det är borde vara
Och som jag trodde att jag skulle stå i trans
att jag skulle tvingas spjärna emot mot något som förväntas att bli jobbigt.
Det är sjukt hur lätt det går. Hur dagarna går, hur tankarna automatiskt lägger fokus på skola och träning, hur jag skrattar naturligt, hur jag ler, hur glad jag är. På riktigt. Äkta, enkelt och riktigt.
Helt ärligt: Jag trodde det skulle bli pissjobbigt.
Att jag skulle få bita ihop, fastän känslorna och tankarna stred mot varandra. Jag trodde jag skulle bryta ihop och hata världen för att det inte går som jag vill. Att jag skulle gråta under täcket, som jag gjort så många gånger förut, att nätterna skulle vara jobbiga, att jag skulle vara frustrerad över sårbarenhet som läckte som ett öppet sår.
Jag tror det var mer jobbigt då, än nu. Förut präglade ovissheten mig. Ovissheten att leta efter något som jag ändå inte kände. Jag letade som en fånig idiot. En fånig jävla idiot letade jag ständigt efter något. Nånstans måste jag känna något. Jag försökte trycka fram känslor som aldrig fanns, som om det skulle ändra ovissheten. Som om jag visste, då skulle det bli lättare. Enklare.
Jag vet faktiskt inte vad jag ville.
Men det är synd att vi inte ens kan vara vänner. Varken på riktigt eller på låtsas.
Jag lovar, ärligt och rakt, det hade räckt för mig.
Det räcker för mig.
Jag lovar, ärligt och rakt, det hade räckt för mig.
Det räcker för mig.